Hej. Idag har jag gjort det svåraste jag någonsin gjort karriärsmässigt. Jag har träffat en man vars historia berörde mig enormt, försökt ställa de rätta nyhetsfrågorna som ändå är balanserade och respektfulla. Försökt framställa honom på ett sätt han känner igen sig i utan att texten blir för blödig. Gett hans budskap utan att göra avkall på min yrkesmässiga integritet. Jag hade kunnat skriva en uppsats men hade 2500 tecken på mig. När jag körde hem ikväll grät jag som ett barn över prestationsångest, livets outhärdliga orättvisor, förlamningen att inte kunna göra mer och rädslan över att inte ha förvaltat ett förtroende tillräckligt väl. Den här dagen kommer jag alltid att minnas.
Ledig dag och helg i somriga Stockholm.
Det är så sällan jag har tid att sätta mig med datorn. Att fixa den här bloggdesignen som känns oförlåtligt daterad, skriva vettiga inlägg eller lägga ner mer tid än ett mms eller en youtube-video. Kanske är det för att min dator är känns som en anno 1980 men tiden tycks i alla fall inte infinna sig.
Jag vill ju liksom göra det bra. Men design för mig är svårt. Jag har äntligen lyckats lura ut hur jag vill ha det men är osäker på om det kanske ändå inte är rätt. Förslaget är för färglöst. Kanske för lite mig. Samtidigt kan jag inte testa för det tar så lång tid innan jag förstår hur jag gör. Och så är timmarna förbi efter en massa pillande som mest ledde till att det ser ut som förr och jag blir sur. Så blir det inget av det.
Jag inbillar mig att det blir bättre när jag får en ny dator. En snabbare och lättare och finare. Jag har en del tågtid om dagarna som jag skulle kunna skriva på. Klämma ur mig ett par inlägg och publicera när det känns rätt. Kanske bli det så. Med den nya datorn.
Men så tänkte jag. Kanske är det på något sätt ett tecken. Att jag inte har tid. Inte att jag stressar runt som stockholmare gör mest och ojar sig över sin lilla tid. Det är innegrejen. Bekräftat från säkra källor på en innerstadsskola. Man ska vara stressad i Stockholm. Men det är inte det jag menar.
Kanske är det så att jag inte har tid för jag har en massa annat för mig. Och jag tänkte som så, kanske är det livet? Jag jobbar så mycket jag hinner och kan. Allt för erfarenhet som tar mig vidare. Framåt. Däremellan äterumgåstränarochskrattar jag. Lever.
Jag kommer mig inte för att lägga upp mina Frankrike-bilder på Facebook. Eller som idag när jag och Hanna satt på bryggan där på Långholmen. Badade tårna och åt smälta kex. Ett sånt Facebook-moment! Men istället lät jag henne knäppa en bild på mig. Jag var för upptagen med att njuta av utsikten och hennes sällskap.
Det bekommer mig liksom inte riktigt längre. Det får bli vad det blir. Jag vill göra bloggen finochhärligochfantastisk. Så som jag tänkte. Kanske kommer det med min nya dator. Kanske med vårt arbetsrum i den nya lägenheten.
Vi får se. Imorgon är en ny dag. Framåt.
Idag. Långholmen.
Soliga, härliga, älskade förort.
Min frukost kan vara farlig. Bäst att passa sig.
